allvarligt talat

en kulturjournalist som slåss?
men om man inte orkar slåss. om det faktiskt inte är slagsmålet man är ute efter. om det bara blir så för att världen är en kafka-värld och allt som borde vara självklart och vackert - bara är ifrågasatt och fult.
i den priviligerade världen. den värld jag oftast befinner mig - jag är så lyckligt lottad jihoo jihoo, där går det att diskutera ifrågasätta, visa motstånd till och med vara arg. och då kanske det inte behövs så mycket ilska.
men jag fattar inte att detfortfarande kan vara så upprörande. att feministiska tankar fortfarande gör folk så arga att de tycker att kvinnlig rösträtt är en dålig idé. kanske bara som provokation, men ändå. det skrämmer så mycket. det enda folk orkar prata om är att det är dåligt. var inte så arg. allt är inte svart eller vitt - det är mer nyanserat.

jag vill bara säga JAG VET. men det finns vissa saker som bara blivit svartvitare och svartvitare ju äldre jag blivit. och det är att det finns fanimej jävligt mycket orättvisa och det är dåligt. och det handlar om klass och kön och etnicitet - oftast.
jag vill inte slåss. inte bråka. nästan ingen vill det. och det vet alla. därför är det så smart att anklaga någon för att göra just det. att bråka för mycket, vara för arg. för ingen vill. så man blir tyst. ler lite. stryker över. blir ofarlig.
varför är det så att jag låter hysterisk när jag blir arg. min röst - gäll när den är upprörd. mansrösten däremot - pondus. arg med pondus. har gud gjort det så för att kivnnan ska vara tyst när hon är arg. för att hon är jobbig att lyssna på. jag blir upprörd och filk vänder bort örat. usch, aj du skriker så. var tyst.
eller har vi lärt att oss att gällt är jobbigt - mörkt är skönt? är det också kulturellt. smaken. njutning.

varför är det jag står för så farligt. jag ivll ju inte det. ofta ser jag motståndet som en drivkraft - bra för mig. för världen (kanske mest för den). men ibland vill jag bara kunna prata - på allvar och känna att det inte var ett hot. hor mot rådande normer. ibland vill jag bara vit man och inte vara ett hot mot rådande normer. fler som lyssnar och nöjdfet.
nu blir motståndet ett hot. ett hot folk helst vill skratta åt, eller le åt, eller klappa på axeln. eller bara ignorera.

så myket tvivel. kommer det att gå? kommer vi att orka? kommer olikheterna att bli för stora? olika tilltal, olika attack, olika approach. kanske olika världssyn? olika människosyn?

Outing

Jag är citerad i SvD i morgon.
- Gränsen mellan låg- och högkultur är luddig i dag och kommer att suddas ut
ännu mer när vi blir äldre. Ett verk inon genre som film kan ju till exempel
verkligen vara båda sakerna samtidigt.
Detta får jag säga.
Du hade fått samma svar om du frågat Martin Timell. Inte världens mest uppseendeväckande citat direkt. Känns som en sanning sedan 80-talet.

Men det är inte det som är problemet. Problemet är att detta rycks ur en intervju på 40 minuter - som mest handlade om något helt annat. Och där jag mest uttryckte kritik av mycket av det som står i resten av artikeln.
Texten handlar om att högkulturen (whatever that means) är på väg tillbaka. Att bildning är trendigt. Ursäkta, när var det otrendigt? I Sverige har antalet universitetsstuderande ökat konstant de senaste 10 åren - minst.
Den handlar om att litteraturen är på väg tillbaka i populärkulturen. Folk är trötta på yta?
Det enda jag vill säga är nej! Det enda folk inte är trötta på är yta. Det är det enda som fortfarande styr med järnhand - oavsett trend.
Folk vill inte bilda sig. Bara för att du har en boksida i Rodeo betyder det inte att folk vill gräva ner sig i Wittgenstein. Allt är bara den stora jakten på att hitta det nya, vara först med något och leda trenden. Upp med fingret i luften, slicka på det - känn hur det blåser (sorry, det blåser tyvärr iktne alls i detta ängsliga land - ständig lagomvind). Men för guds skull, bilda dig inte - gilla inte något på riktigt - snart kommer en ny trend och då får du inte ha grävt dig för djupt in i Hemmingways skägg. Högkulturen (och vi snackar väl typ Horace definition, eller? För det är mest Hemmingway - inte så mycket Brögger - eller hon kanske inte var högkultur?) blir höstens accessoar - på ett lättsamt sätt.
För fortfarande är rädslan för komplexiteten - det utmanade det farliga - det som faktiskt är tungt och jobbigt att deala med på riktigt - det mest genomgående. En text på 300 tecken om en bok betyder inte att vi söker djup. Det är nämligen precis tvärtom. Att Didionboken sticker upp ur rockfickan, att Hemmingway blir först och främst en modeikon är väl det tydligaste tecknet på att allting bara är yta och en pose. Och den är inte svår att skaffa. För den är bara koll. Den är inget annat. Du kan citera Byron utan att ha läst en rad av honom. Gå in på Wikipedia.

Det jag egentligen sa till den som skrivit den här texten, var att det handlar om de mörkblåa vindar som blåser i Sverige (världen, va faan vet jag). Högkonjunktur - högkultur. Och i ett rikt land där folk (vissa - men det är ju de som syns så vi skiter i resten, eller hur) har gott om pengar blir de nöjda. Och den mest ofarliga kulturen är den redan av medelklasemannen definierade högkulturen. Den är godkänd - okejad av Männen Med Makt och därför så enkel och så smidig och så skön att gilla. Den ifrågasätter inte dig och dina ideal. Den smeker medhårs (precis som gratistidningarna med litteratursidor). Jo, den gör det. Varför tror ni den gillas av de som har det bäst? För att den inte vill att de ska ändra sig.

I ett nöjt samhälle hyllas våra klassiker. Det är det bästa sättet att hålla folket på plats. Pengar och lite mysig högkultur. Det är så långt borta, så frånvarande tycker vi. Så vi distanserar oss och ler lite lojt.

Högkultur (alltså den godkända - diksussionen om vad som är högkulturen och vilka som har bestämt det kan vi ta en annan gång - men ni vet säkert redan vad jag tycker) är en pose för den nöjdfeta. I ett nöjt samhälle.

Tidningarna som lagt in litteratursidor gör det precis på det lättsamma sätt som trendfingret kräver. Inte för mycket energi. Inte för mycket vilja, inte för mycket engagemang. Jag gillar allting lite. Lite lagom. Halvt högt halvt lågt halvt gammalt halvt nytt - halvbra, halvfint, halvdant.
Måste ju lätt kunna byta fot när det kärvs.
Så läs inte för många klassiker - det räcker med någon antologi för gymnasiet.

Men kanske är texten i SvD det tydligaste tecknet på detta. Komplexitet och intellektuell kan hyllas som verbalt attribut. Men så for någon försöker komplicera och vilja på riktigt. Då blir det läskigt. Usch, ifrågasätter du det här? Min tes? Vår trend?
Då får man säga
- Gränsen mellan låg- och högkultur är luddig i dag och kommer att suddas ut
ännu mer när vi blir äldre. Ett verk inon genre som film kan ju till exempel
verkligen vara båda sakerna samtidigt.

Ja, det var ju inte så farligt. Det var okej.

t

så trött
trött på pisshelvetesskkitjobb med drakar som sprutar osynlig eld som bränner upp min mage. kniveld. trött på mörker och allt sånt skit. men det orkar jag inte ens skriva om. inte ens januari ju.
och ingen resa till shejker och palmer och låtsasskidbackar och diktatur och no women. kanske lika bra.

trött på tillväxt, kapitalism. större är bättre. mest vill mer och mer. den äter vårt liv och vår kärlek. tar patent på kärleken. den måste växa - bara störst duger. egenrätt. äganderätt.
älska att äga. hatar det.
nya byxor sydda av 14-åringen i linfengfabriken någon natt hon inte fick sova och midnightsnacket var slut. för så lite för att mest vill mer och vi slinker in på hm och tänker att oj så dyrt kan inte betala så mycket.
nej, jag orkar inte. ändå ingen som bryr sig.
min stora kärlek i mitt stora hus med min stora bil. jag ägeer det här och ingen annan får ha. får ta eller ens låna.

om man bara vill säga ge upp det där? ge upp att äga?
jävla kärlekshets.

i can so relate to this

http://www.marcusbirro.se/bloggen/?p=55

STOLT OCH TACKSAM

stolt. konstigt ord.
i ett samtal diksuteras stolthet ocn nationalitet. är du stolt över att vara svensk? vad har du gjort för att vara svensk? stolt över att vara kivnna, vit, rik och europé?
fast det var ju inte min förtjänst? borde jag inte helst vara tacksam.

det är bara det att i tacksam ligger så mycket annat. buga bocka inte klaga. jo, jag vet. men hur faan kan du hävda att du presterat dina nationalitet? möjligtvis din mamma eller pappa? eller faan inte ens det. du ka presetar kanske en regering, di var med och valde och du slet för att få just de att bestämmas. men ska man känna skuld. det är motsatsen. skuld - stolthet. skam?
ska ajg känna skuld för att jag är svensk? för att vi har skitmycket rasister i det här landet? för att kvinnor blr slagna av de som säger att de älskar dem? var går gränsen? den kollektiva skulden. den kollektiva stoltheten?
ska jag vara stolt över att vi har ett förh¨llandevis jämställt samhälle? var det min förtjänst? nä, det var ett gäng andra kvinnor som slet som djur , utstod skit för att jag ska kunna ha de möjligheter jag har. ska jag vara stolt över att en släkting till mig skrev omvälvande feministiska pjäser?
nej. jag kan aldrig tycka det. när stolthet står i kmotsats till skuld, skapar de varandra. de göder och de föder varandra. om jag är stolt betyder det att nåogn annan skall känna skuld. språket skapar världen och våra värderingar. vi kan inte låtsas att det inte hjälper till att befästa. stolt och skamfull - vi och de. nationalism. kan aldrig vara bra.

det är en klassfråga. säger någon.
jag kan inte förstå hur det är för de som ständigt fått vara tacksamma men aldrig stolta. de som bara känt skuld och skam för sin hudfärg, sin klass, sitt liv. jag är priviligerad. kanske alltid lite för stolt. för saker som jag trott att jag presterat men som kanske bara andra gjort mäjligt för mig. det finns ingen tydlig gräns mellan vad jag uppnått själv och vad min klass, hudfärg och nationalitet hjälpt mig att uppnå. det är lätt för ig att säga fuck you all nu drar jag. lätt för mig att ha de höga värdena och lätt för mig att vara stolt över mina kloka val. klokia med enkla. enkla för att inget står på spel. kanske borde jag skämmas. kanske är mina val de enda rätta för det läga jag är i. kanske skulle alla andra vara bara skuld skam.

om stolthet skapa skam. om min lycka skapar någon annans olycka. om min glädje är någon annans sorg. om inget kan existera utan sin motsats. slopa stoltheten helt. jag har inget att vara stolt över. inte ett piss.
behöve rinte bevisa något. har åkt räkmacka.

eller uppmuntra stoltheten. vi borde alla vara jävligt stolta. för massa saker. men inte för de givna sakerna - för det vi aldrig kan göra något åt. för i det kommer uppgivenheten, oviljan att kämpa. jag har redan allt det här. om min svenskhet gör mig stolt, kan jag gå runt och vara nöjd ett helt liv. och tycka att andra som redan måste kämpa så jävla mycket för att de inte har det jävla privilegiet att vara där jag är kanske till och med ska skämmas lite för att de inte föddes i sverige.

om jag snackar skit är det för att det måste snackas skit

platsen

i går på en bar i stockholm, de flesta hade varit på en fotovernissage i en butik. jag slänger ur mig något spydigt om den härliga postmodernismen. folk tittar ler osäkert.
förlåt, det var inte meningen att skapa dålig stämningen.

pstmodernismen som skulle vara vår räddning, som är vår räddning, i kampen mot de givna sanningarna och stora berättelserna. men som, innefattad i en marknadsliberal era med konsumtion och kapitalism som huvudsyfte, omsluts, kramas och omformas. och missbrukas.
när postmodernism bara blir en ursäkt för att inte våga stå för något, för att stryka alla medhårs och för att sälja sälja sälja. sin själ och sin kropp och den postmoderna idén.
subjektets död. det var ju det vi ville. men när det bara innebär ett konsumerande objekt som älskar balndningen för blandningens skull för att inte bli definierad, för att få vara lite allt. handla på en vernissage, bocka av två boxar i min identiet. kulturkonsument och hipster. jag vill vara lite av varje. jag vill inte tycka för mycket. jag vill inte vilja för mycket.

viljan är det farligaste för vår marknad. de som vill för mycket är inga bra konsumenter. inte lättstyrda, inte lättköpta. företag ska hitta andra sätt att nå, med konst, med litteratur, med happenings - du är inte bara en konsument, du är en människa också. nej! det var fel. inte människa bara objekt. subjektets död.

så nedmonterande av de stora historierna blev bara ett sätt att dölja. dölja den stora stora kraften bakom massa små legosoldater.

på myspcae kan jag inte deleta min profil. jag har skrivit massa mail att jag inte vill vara kvar. först måste man klicka ja 10 000 ggr på frågan "are you sure you want to delete your profile, this can not be changed?"
yes
"are you really sure you want to delete your profile?"
YES
jag skriver i ett brev, motiverar, att jag känner mig låst i deras form, att jag inte vill vara kntrollerad av något som jag inte har insyn i, att jag inte vill promota mig själv genom dem och samtidigt mest promota dem och bygga deras varumärke. jag sköter mitt networking själv tack, utan att göra reklam för ett stor företag som jag vet inget om, inte kan ringa och som nu inte låter mig försvinna.
once you get in you can never get out. det är som kafka.

postmodernismen och subjektts död. myspace, de små historierna uppätna av den stora, som kammoflerat sig.

samtal genom tiden (anne-charlotte)

t: jag har tänkt på hur du beskrev fyrvaktaren.
a: jag förstår det. jag funderade så mycket på det också?
t: men varför så objektifierad?
a: du måste förstå att vi pratar om en annan tid - andra värderingar. det mest utmanade på den tiden var att göra mannen till objekt och kvinnan till en sexuell, och endast sexuell, varelse. kvinnan fick inte ha kropp, inte kön, inte lust alls. att då låta aurore träffa fyrvaktmästaren, se honom som kropp, som man och bara som det - gjorde henne till "man". människa kanske du skulle sagt. jag fascinerades av behovet av sex hos mig och andra kvinnor.
t: det är ju inte annorlunda i dag. eller jo, det är klart att det är - det skiljer ju över 100 år. men jag menar att kvinnan som endast sexuell är fortfarande så provocerande. det utmanar. men jag lägger ett klassperspetiv här. det är en överklassroman.
a: ja. jag levde ju där. det var det jag kunde se.
t: men ditt överdrivna idealiserande av den outbildade, varför?
a: det var bågot jag inte kände till. jag kunde längta efter det oskuldsfulla i det. det var också otillåtet. debatten i dag är annorlunda. mer förståelse - på ett plan. för mig var det där så otroligt avlägset. jo, jag exotiserade det. ja.
t: jag tycker om hur du beskriver hennes flykt från det kroppsliga förstrycket.
a: ni är tillbaka där va?
t: jag vet inte om så mycket någonsin hände. kanske i perioder. 20-talet, 70-talet... men inte egentligen.
a: jag ville lägga min egen längtan efter att få gå utan snörliv, som förstörde, rynkade och slet på min kropp, på aurore. få använda dessa nerskrivna figurer, få styra över dem - som ett sätt att släppa sig själv fri också. men jag tror att mina dubier lyser igenom. jag var så besatt av moderskapet.
t: men det var ju annrlunda då. i dag förlorar pappan mer på skillsmässan, vad det gäller barnumgänge än mamman. vi pratar om arla nu va?
a: ja, jag kände mig väldigt kluven till barn över huvuvd taget. en galen längtan kombinerad med rädsla för förlust och för att knytas till den där mannen. knytningen till barnet ville jag ha, men för mig var äktenskapet så avskyvärt.
t: men kärleken känns så ond. det är som att det bara är relationerna utan för mycket känslor som inte gör ont, eller?
a: kanske bara att patriarkatet är så starkt och därför måste kvinnan ha det känslomässiga övertaget för att vinna. men fyrvaktmästaren...
t: jo, men då har vi ju klassperspektivet. aurore är så mycket bättre än han på så många sätt. smartare, rikare, mer utbildad. hon lämnar ju honom också för att hon tröttnar.
a: mmm
t: var du deppig?
a: det är klart jag var. jag var ju själv fast i ett äktenskap jag inte ville vara i. men jag var bra på att dupera både mig själv och min omgivning.
t: det är jag med. kanske ett släktdrag?
a: men ofta blev jag så nedstämd över den brist på möjligheter. hur jag sågades av pressen eftersom jag var kvinna. hur jag aldrig skulle få barnen om jag fick barn och skilde mig. hur jag skulle dömas om och om igen för alla mina snedsteg, medan män kunde göra vad som utan att det skedde något alls. jag ville aldrig att kvinnor skulle ha samma rätt att vara idioter som män, bara samma rätt att döma.
t: var du aldrig rädd?
a: jo. men det är ju överklassprivilegiet. man har nån jävla styrka i botten. intellektuellt och ekonomiskt kapital en masse. det är enklare att utmana då. glöm inte det. mamma stod alltid bakom också. och min bror. och tecla. jag fann styrka i de runt mig och i mitt priviligerade liv. men det är klart. jag drabbades av enorma dubier. svarta stunder utan tro på mig själv, på världen eller ens på att försöka göra någon skillnad. vad spelade något för roll? det var inte lätt att fortsätta då.
t: men du gjorde det.
a: ja, jag var ju så arg.

om vi alla är horor

är det sättet att komma till rätta med denna stigmatiserade sexualitet?
- om jag måste välja mellan horan och madonnan, då väljer jag horan.
bilden är större. roligare. man sprattla.
men när äldre män ställer sig upp och skriker att alla kvinnor är horor och vill "ockra" på mäns behov av sex, då vet jag inte. är det rätt väg?

vår snäva och likformiga bild av sexualiteten skapad av porr eller meg ryan-filmer (gjorda av män förstås...) och definierade av patriarkatet om och om igen, hjälps den av prostitution? hur kan vår sexualitet bli friare av att den görs till en vara på marknaden? det enda marknaden har lärt oss är ju att det som släpps fritt där blir enoformigt och likriktat. definierat av de med pengar. inte för att jag är fri i min sexualitet utan pengar inblandat (men såklart annat av värde som utbyts och handlas med - men det är kanske alltid så i relationer?) ihop med någon jag älskar, men inte blir jag friare av att han har pengarna - han kan bestämma vad jag ska göra och om han vill komma tillbaka. gör jag fel - sög jag inte tillräkligt länge, inte tillräkligt bra. då kommer han inte tillbaka - det är kundens makt.
kanske är allt detta bara en diskussion om kapitalism. den rikes makt. mannens makt. över alla andra. över de som inte har lika mycket. blir jag lika förnedrad på en bar? en kuk och en fitta är ju bara en kuk och en fitta.

men sexet. så mycket makt. som det står här nere - det bästa sättet att behålla makten hos den vita mannen är att behålla definitionsrätten över vårt sex. då kan vi aldrig lämna våra klaustrofobiska könsroller (eller etnicitetsdito).