Outing

Jag är citerad i SvD i morgon.
- Gränsen mellan låg- och högkultur är luddig i dag och kommer att suddas ut
ännu mer när vi blir äldre. Ett verk inon genre som film kan ju till exempel
verkligen vara båda sakerna samtidigt.
Detta får jag säga.
Du hade fått samma svar om du frågat Martin Timell. Inte världens mest uppseendeväckande citat direkt. Känns som en sanning sedan 80-talet.

Men det är inte det som är problemet. Problemet är att detta rycks ur en intervju på 40 minuter - som mest handlade om något helt annat. Och där jag mest uttryckte kritik av mycket av det som står i resten av artikeln.
Texten handlar om att högkulturen (whatever that means) är på väg tillbaka. Att bildning är trendigt. Ursäkta, när var det otrendigt? I Sverige har antalet universitetsstuderande ökat konstant de senaste 10 åren - minst.
Den handlar om att litteraturen är på väg tillbaka i populärkulturen. Folk är trötta på yta?
Det enda jag vill säga är nej! Det enda folk inte är trötta på är yta. Det är det enda som fortfarande styr med järnhand - oavsett trend.
Folk vill inte bilda sig. Bara för att du har en boksida i Rodeo betyder det inte att folk vill gräva ner sig i Wittgenstein. Allt är bara den stora jakten på att hitta det nya, vara först med något och leda trenden. Upp med fingret i luften, slicka på det - känn hur det blåser (sorry, det blåser tyvärr iktne alls i detta ängsliga land - ständig lagomvind). Men för guds skull, bilda dig inte - gilla inte något på riktigt - snart kommer en ny trend och då får du inte ha grävt dig för djupt in i Hemmingways skägg. Högkulturen (och vi snackar väl typ Horace definition, eller? För det är mest Hemmingway - inte så mycket Brögger - eller hon kanske inte var högkultur?) blir höstens accessoar - på ett lättsamt sätt.
För fortfarande är rädslan för komplexiteten - det utmanade det farliga - det som faktiskt är tungt och jobbigt att deala med på riktigt - det mest genomgående. En text på 300 tecken om en bok betyder inte att vi söker djup. Det är nämligen precis tvärtom. Att Didionboken sticker upp ur rockfickan, att Hemmingway blir först och främst en modeikon är väl det tydligaste tecknet på att allting bara är yta och en pose. Och den är inte svår att skaffa. För den är bara koll. Den är inget annat. Du kan citera Byron utan att ha läst en rad av honom. Gå in på Wikipedia.

Det jag egentligen sa till den som skrivit den här texten, var att det handlar om de mörkblåa vindar som blåser i Sverige (världen, va faan vet jag). Högkonjunktur - högkultur. Och i ett rikt land där folk (vissa - men det är ju de som syns så vi skiter i resten, eller hur) har gott om pengar blir de nöjda. Och den mest ofarliga kulturen är den redan av medelklasemannen definierade högkulturen. Den är godkänd - okejad av Männen Med Makt och därför så enkel och så smidig och så skön att gilla. Den ifrågasätter inte dig och dina ideal. Den smeker medhårs (precis som gratistidningarna med litteratursidor). Jo, den gör det. Varför tror ni den gillas av de som har det bäst? För att den inte vill att de ska ändra sig.

I ett nöjt samhälle hyllas våra klassiker. Det är det bästa sättet att hålla folket på plats. Pengar och lite mysig högkultur. Det är så långt borta, så frånvarande tycker vi. Så vi distanserar oss och ler lite lojt.

Högkultur (alltså den godkända - diksussionen om vad som är högkulturen och vilka som har bestämt det kan vi ta en annan gång - men ni vet säkert redan vad jag tycker) är en pose för den nöjdfeta. I ett nöjt samhälle.

Tidningarna som lagt in litteratursidor gör det precis på det lättsamma sätt som trendfingret kräver. Inte för mycket energi. Inte för mycket vilja, inte för mycket engagemang. Jag gillar allting lite. Lite lagom. Halvt högt halvt lågt halvt gammalt halvt nytt - halvbra, halvfint, halvdant.
Måste ju lätt kunna byta fot när det kärvs.
Så läs inte för många klassiker - det räcker med någon antologi för gymnasiet.

Men kanske är texten i SvD det tydligaste tecknet på detta. Komplexitet och intellektuell kan hyllas som verbalt attribut. Men så for någon försöker komplicera och vilja på riktigt. Då blir det läskigt. Usch, ifrågasätter du det här? Min tes? Vår trend?
Då får man säga
- Gränsen mellan låg- och högkultur är luddig i dag och kommer att suddas ut
ännu mer när vi blir äldre. Ett verk inon genre som film kan ju till exempel
verkligen vara båda sakerna samtidigt.

Ja, det var ju inte så farligt. Det var okej.