minor och ett tv-spel på söder

jag går på en fest. en fest full med minor. minorna blir bara fler och fler ju äldre man blir.
har varit sjuk. hela huvudet är fortfarande fyllt av post-feber. menändå.
det är litet. det är varmt. klaustrofobiskt. massor av fiol som bygger snitslade banor mellan minorna. som ett tv-spel. det gäller att ta sig fram. fram till det eller de som kan rädda mig. det är oklart vad som händer om jag kliver in i minan. förlorar jag alla mina extraliv? blir ajg av med mina vapen jag förskansat mig på vägen? gör de min pytteliten igen?
de gör kanske allt. igår var de kanske inte fler än vanligt. men de blir fler hela tiden. och jag måste manövrerar mellan. inte bara på en miniliten lokal utan luft och med massor av folk. även de som ger kraft dock. de som är som svampar som gör mig större eller blommor som gör mig odödlig. jag landar på dem en lite stund. vågar gå närmare minorna.
men minorna i livet. på jobb gata faan hemme i min säng.

jag vill alltid bra fly ju. orkar inte med det obehagliga. drar till annan plats, annan ort, annat häng. lurar minorna. och lurar mig själv.

sätter på mig genusglsögonen. eller har de vuxit fast. igår sa alla snygga brillor. de visste inte vad de innebar. å andra sidan - är de av är de på i alla fall.
alla minor är kvinnor. borde kanske inte tänka så. borde tänka människa i stället för kön? jag låser fast mer genom att ständigt definiera folk på detta sätt. befäster våra roller.
men jag kan inte låta bli. är det så att jag ständigt jämför mig mer med tjejer? vi har en mindre yta, denna ständiga konkurrens. för det finns inte plats för så många. vi bör vara solidariska. men ibland är det helt jävla omöjligt. det handlar inte bara om rena tydliga konkreta konkurrensfall (eller faan, det kanske gör det. är alla minorna sånna jag på nåt vis konkurrerar med?). fast som kvinna konkurrerar vi väl ständigt. ständigt med varandra om att få vandraar på männens mark. igår skulle det visst varit separatistkväll. men det blev inte så.
how surprising!
tjejerna klarade sig förstås inte utan killar när de väl skulle upp och performa. (jo några gjorde det)
så inne på deras mark igen. eller de var på vår? eller hur var det?
och ska jag sluta med det här?

ja,
är bara så jävla trött på minorna. ibland känns det som om jag skapar dem själv.
min nästa mina ska ha kuk.

vitt och stilrent

jag lever i en priviligerad värld. glider runt på in initierade debatter. landar på tillställningar då feminism och antirasim tas för givet. där ens tankar är konsensus. det är kanske inte bra. men när det är så jävla pissvart ute - november blev december innan jag fattade att det var november - då kanske man bara ska skita i det och de osm drar ner än.
nu har jag fattat. hatar november - även om den är december.

men det är uppenbarligen så att den här världen inte bara är redo utan i ett stort stort behov av feminstiska antologier och anitrastistiska texter (om än rätt ytliga) i glossy magazines. jag älskar att en sex sidor lång artikel om vår vurm för vitheten får ta den platsen. jag hade velat säga tusen saker till. som att 70-talet och 90-talet inte alls vara någon jävla räkmacka för invandrare i sverige. att den obehagliga positiva rasism och finns i marimeckotanternas hyllande att samba eller vad det kan vara (och yes i'm sorry det där var jävliga fördomsfullt, men any how point proven antar jag) är enormt farlig på sitt sätt. och bygger precis det där som crfn avlustar sin artikel med- nämligen att man kanske inte vill vara härlig, dansig, livlig, glad, känslig eller vad det nu kan vara för epitet som sätts på folk som inte är ariska eller tom män.
men när det skrivs att crfn inte lyckas påvisa några strukturer är det fel . hon visar på strukturer. kanske inte här varsågod rakt i ditt ansikte, men om du har läst en och annan genusteori själv så är det inte svårt att se att artikelförfattaren har rätt bra koll på exakt vilka strukturer som skapar just precis rädslan för att släppa in något annat än vitt i vår kultur.
hon genrealiserar, hårddrar, hittar sina sanningar och kanske väjer för andra.
jag skiter i det. det är viktigt att tillbakalutade hipsterkonsumenter blir påminda om vad det är de förstärker i sina val av allting.
jag orkar inte väja för det. visst feminism provocerar uppenbarligen inte bara bengt ohlsson. uppenbarligen provocerar det reklamkillar i 30-årsåldern på spybar och andra vanliga killar på slussen och en och annan tjej också som känner sig hotad. för faan vad ska hon spela på om någon säger att spelreglerna är fel formulerade och att hon måste formulera sin enga. gör själv! gör nytt! hon byggde en karriär på att se ut som ett våp och göra anadra till våp i en våpig värld och framhäva det manliga i män omkring sig. om jag sätter det där företaget i konkurs. då är både hon och bengt ohlsson körda. faan vad läskigt för dem. ändå har faktiskt tjejen sjukt mycket mer än bimbo-bengt att vinna på den revolutionen. fast det blir kanske och jobbigt och hon vill inte.
men detta kan inte få mig att lägga ner ordet. ordet och språket är kanske en av de viktigaste sakerna att jobba med. på ett smidigt och intrikat sätt bygger språket så mycket mer än vi tror. så sorry jag fortsätter.

jo, det behövs en feministisk antologi. mer än någonsin! för hela världen. den kommer sätta fingret på så mycket mer. och ni kommer inte kunna ducka.