allvarligt talat

en kulturjournalist som slåss?
men om man inte orkar slåss. om det faktiskt inte är slagsmålet man är ute efter. om det bara blir så för att världen är en kafka-värld och allt som borde vara självklart och vackert - bara är ifrågasatt och fult.
i den priviligerade världen. den värld jag oftast befinner mig - jag är så lyckligt lottad jihoo jihoo, där går det att diskutera ifrågasätta, visa motstånd till och med vara arg. och då kanske det inte behövs så mycket ilska.
men jag fattar inte att detfortfarande kan vara så upprörande. att feministiska tankar fortfarande gör folk så arga att de tycker att kvinnlig rösträtt är en dålig idé. kanske bara som provokation, men ändå. det skrämmer så mycket. det enda folk orkar prata om är att det är dåligt. var inte så arg. allt är inte svart eller vitt - det är mer nyanserat.

jag vill bara säga JAG VET. men det finns vissa saker som bara blivit svartvitare och svartvitare ju äldre jag blivit. och det är att det finns fanimej jävligt mycket orättvisa och det är dåligt. och det handlar om klass och kön och etnicitet - oftast.
jag vill inte slåss. inte bråka. nästan ingen vill det. och det vet alla. därför är det så smart att anklaga någon för att göra just det. att bråka för mycket, vara för arg. för ingen vill. så man blir tyst. ler lite. stryker över. blir ofarlig.
varför är det så att jag låter hysterisk när jag blir arg. min röst - gäll när den är upprörd. mansrösten däremot - pondus. arg med pondus. har gud gjort det så för att kivnnan ska vara tyst när hon är arg. för att hon är jobbig att lyssna på. jag blir upprörd och filk vänder bort örat. usch, aj du skriker så. var tyst.
eller har vi lärt att oss att gällt är jobbigt - mörkt är skönt? är det också kulturellt. smaken. njutning.

varför är det jag står för så farligt. jag ivll ju inte det. ofta ser jag motståndet som en drivkraft - bra för mig. för världen (kanske mest för den). men ibland vill jag bara kunna prata - på allvar och känna att det inte var ett hot. hor mot rådande normer. ibland vill jag bara vit man och inte vara ett hot mot rådande normer. fler som lyssnar och nöjdfet.
nu blir motståndet ett hot. ett hot folk helst vill skratta åt, eller le åt, eller klappa på axeln. eller bara ignorera.

så myket tvivel. kommer det att gå? kommer vi att orka? kommer olikheterna att bli för stora? olika tilltal, olika attack, olika approach. kanske olika världssyn? olika människosyn?