samtal genom tiden (anne-charlotte)

t: jag har tänkt på hur du beskrev fyrvaktaren.
a: jag förstår det. jag funderade så mycket på det också?
t: men varför så objektifierad?
a: du måste förstå att vi pratar om en annan tid - andra värderingar. det mest utmanade på den tiden var att göra mannen till objekt och kvinnan till en sexuell, och endast sexuell, varelse. kvinnan fick inte ha kropp, inte kön, inte lust alls. att då låta aurore träffa fyrvaktmästaren, se honom som kropp, som man och bara som det - gjorde henne till "man". människa kanske du skulle sagt. jag fascinerades av behovet av sex hos mig och andra kvinnor.
t: det är ju inte annorlunda i dag. eller jo, det är klart att det är - det skiljer ju över 100 år. men jag menar att kvinnan som endast sexuell är fortfarande så provocerande. det utmanar. men jag lägger ett klassperspetiv här. det är en överklassroman.
a: ja. jag levde ju där. det var det jag kunde se.
t: men ditt överdrivna idealiserande av den outbildade, varför?
a: det var bågot jag inte kände till. jag kunde längta efter det oskuldsfulla i det. det var också otillåtet. debatten i dag är annorlunda. mer förståelse - på ett plan. för mig var det där så otroligt avlägset. jo, jag exotiserade det. ja.
t: jag tycker om hur du beskriver hennes flykt från det kroppsliga förstrycket.
a: ni är tillbaka där va?
t: jag vet inte om så mycket någonsin hände. kanske i perioder. 20-talet, 70-talet... men inte egentligen.
a: jag ville lägga min egen längtan efter att få gå utan snörliv, som förstörde, rynkade och slet på min kropp, på aurore. få använda dessa nerskrivna figurer, få styra över dem - som ett sätt att släppa sig själv fri också. men jag tror att mina dubier lyser igenom. jag var så besatt av moderskapet.
t: men det var ju annrlunda då. i dag förlorar pappan mer på skillsmässan, vad det gäller barnumgänge än mamman. vi pratar om arla nu va?
a: ja, jag kände mig väldigt kluven till barn över huvuvd taget. en galen längtan kombinerad med rädsla för förlust och för att knytas till den där mannen. knytningen till barnet ville jag ha, men för mig var äktenskapet så avskyvärt.
t: men kärleken känns så ond. det är som att det bara är relationerna utan för mycket känslor som inte gör ont, eller?
a: kanske bara att patriarkatet är så starkt och därför måste kvinnan ha det känslomässiga övertaget för att vinna. men fyrvaktmästaren...
t: jo, men då har vi ju klassperspektivet. aurore är så mycket bättre än han på så många sätt. smartare, rikare, mer utbildad. hon lämnar ju honom också för att hon tröttnar.
a: mmm
t: var du deppig?
a: det är klart jag var. jag var ju själv fast i ett äktenskap jag inte ville vara i. men jag var bra på att dupera både mig själv och min omgivning.
t: det är jag med. kanske ett släktdrag?
a: men ofta blev jag så nedstämd över den brist på möjligheter. hur jag sågades av pressen eftersom jag var kvinna. hur jag aldrig skulle få barnen om jag fick barn och skilde mig. hur jag skulle dömas om och om igen för alla mina snedsteg, medan män kunde göra vad som utan att det skedde något alls. jag ville aldrig att kvinnor skulle ha samma rätt att vara idioter som män, bara samma rätt att döma.
t: var du aldrig rädd?
a: jo. men det är ju överklassprivilegiet. man har nån jävla styrka i botten. intellektuellt och ekonomiskt kapital en masse. det är enklare att utmana då. glöm inte det. mamma stod alltid bakom också. och min bror. och tecla. jag fann styrka i de runt mig och i mitt priviligerade liv. men det är klart. jag drabbades av enorma dubier. svarta stunder utan tro på mig själv, på världen eller ens på att försöka göra någon skillnad. vad spelade något för roll? det var inte lätt att fortsätta då.
t: men du gjorde det.
a: ja, jag var ju så arg.