manli

onsdag, december 13, 2006

minor och ett tv-spel på söder

jag går på en fest. en fest full med minor. minorna blir bara fler och fler ju äldre man blir.
har varit sjuk. hela huvudet är fortfarande fyllt av post-feber. menändå.
det är litet. det är varmt. klaustrofobiskt. massor av fiol som bygger snitslade banor mellan minorna. som ett tv-spel. det gäller att ta sig fram. fram till det eller de som kan rädda mig. det är oklart vad som händer om jag kliver in i minan. förlorar jag alla mina extraliv? blir ajg av med mina vapen jag förskansat mig på vägen? gör de min pytteliten igen?
de gör kanske allt. igår var de kanske inte fler än vanligt. men de blir fler hela tiden. och jag måste manövrerar mellan. inte bara på en miniliten lokal utan luft och med massor av folk. även de som ger kraft dock. de som är som svampar som gör mig större eller blommor som gör mig odödlig. jag landar på dem en lite stund. vågar gå närmare minorna.
men minorna i livet. på jobb gata faan hemme i min säng.

jag vill alltid bra fly ju. orkar inte med det obehagliga. drar till annan plats, annan ort, annat häng. lurar minorna. och lurar mig själv.

sätter på mig genusglsögonen. eller har de vuxit fast. igår sa alla snygga brillor. de visste inte vad de innebar. å andra sidan - är de av är de på i alla fall.
alla minor är kvinnor. borde kanske inte tänka så. borde tänka människa i stället för kön? jag låser fast mer genom att ständigt definiera folk på detta sätt. befäster våra roller.
men jag kan inte låta bli. är det så att jag ständigt jämför mig mer med tjejer? vi har en mindre yta, denna ständiga konkurrens. för det finns inte plats för så många. vi bör vara solidariska. men ibland är det helt jävla omöjligt. det handlar inte bara om rena tydliga konkreta konkurrensfall (eller faan, det kanske gör det. är alla minorna sånna jag på nåt vis konkurrerar med?). fast som kvinna konkurrerar vi väl ständigt. ständigt med varandra om att få vandraar på männens mark. igår skulle det visst varit separatistkväll. men det blev inte så.
how surprising!
tjejerna klarade sig förstås inte utan killar när de väl skulle upp och performa. (jo några gjorde det)
så inne på deras mark igen. eller de var på vår? eller hur var det?
och ska jag sluta med det här?

ja,
är bara så jävla trött på minorna. ibland känns det som om jag skapar dem själv.
min nästa mina ska ha kuk.

2 Comments:

Anonymous Anonym said...

Jusqua ici tot va bien, jusqua ici tout va bien --- Hitills har allt gått bra, hitills har allt gått bra... säger en del medan dom faller och ler fint. Sen tar dom mark med en smäll. PA-PANG. CRASH. Det är inte säkert att krigslandskapet är fullt så mörkt runt dig som det syns ibland genom stora glasögonen. Du ska få en skitstor lampa att peka med. Man blir trött ibland av att inte separera mellan sig som privatperson och en som arbetar (och som gör som man gör). Men man faller nog inte KA-BANG.

ons dec. 13, 11:13:00 em  
Blogger m said...

lampan bländar de man möter. kanske är det bra?

fre dec. 15, 12:25:00 fm  

Skicka en kommentar

<< Home