sexualitik

så här skriver moa matthis i sin bok pionjärer och feminister


"sexualitet är alltid, och i alla samhällen, en fråga om politisk och ekonomisk maktfördelning"

det säger allt tycker jag. så länge vi inte kan ifrågasätta och prata om vår seuxalitet kommer vi aldrig att komma tillrätta med den politiska och ekonomiska maktfördelningen.

po-litik

att handla måste få vara politik. eller är det naivt att tänka så. men om jag väljer att tala i stället för att tiga, om jag väljer att visa en annan bild och berätta en annan historia, ser jag det som att det har ett värde, även om analysen inte ges. för mig måste inte allt handlande följas av en analys eller en förklaring till varför, vad det betydde eller hur det står till med världen.
att välja att tala om sex på ett sätt som det kanske inte har sagts förut. eller bara att tala över huvud taget, får itne kastas bort som navelskåderi, skvaller eller positionering. vi måste kunna lyfta frågor bort från det som kallas individuell postionering byggandet av det egna varumärket. ändå känns det som ett samhälle som gått bort från vilja och idela måste läsa ett samtal om sex på just det viset. som branding. när det enda vi gör är skapar oss själva på facebookmyspace är det klart att uttalanden som inte är anonyma måste ses som strategiska drag. det är som att möjligheten att agera för sakens skull eller för att man faktiskt vill vara politisk - faktiskt vill förändra något, minskar mer och mer när fokus bara hamnar på individen. vi kan inte se bortom byggandet av jaget, kan inte se utanför det. måste läsa alla uttalanden som strategiska drag, som ännu ett kajalstrck, ännu en slide på min sida, ännu ett ord för att sälja mig och jag. inte för att vi faktiskt skulle kunna vilja lyfta frågor som att det ses som naturligt att tjejer vill bli dominerade eller fantiserar om att bli våldtagna. att lyfta frågor huruvida man måste gilla att suga kuk eller lyfta frågor huruvida alla måste säga nej till analsex. och hur gör man det då? genom ett avpersonifierat samtal på abf? kanske. men i don't think so.
identifikation. ja. men försök se bortom jaget och personen. försök se helheten någon gång. det är inte förrän det sker något kan bli politiskt.
och det gör mig inte bara trött utan jävligt rädd.

minor och ett tv-spel på söder

jag går på en fest. en fest full med minor. minorna blir bara fler och fler ju äldre man blir.
har varit sjuk. hela huvudet är fortfarande fyllt av post-feber. menändå.
det är litet. det är varmt. klaustrofobiskt. massor av fiol som bygger snitslade banor mellan minorna. som ett tv-spel. det gäller att ta sig fram. fram till det eller de som kan rädda mig. det är oklart vad som händer om jag kliver in i minan. förlorar jag alla mina extraliv? blir ajg av med mina vapen jag förskansat mig på vägen? gör de min pytteliten igen?
de gör kanske allt. igår var de kanske inte fler än vanligt. men de blir fler hela tiden. och jag måste manövrerar mellan. inte bara på en miniliten lokal utan luft och med massor av folk. även de som ger kraft dock. de som är som svampar som gör mig större eller blommor som gör mig odödlig. jag landar på dem en lite stund. vågar gå närmare minorna.
men minorna i livet. på jobb gata faan hemme i min säng.

jag vill alltid bra fly ju. orkar inte med det obehagliga. drar till annan plats, annan ort, annat häng. lurar minorna. och lurar mig själv.

sätter på mig genusglsögonen. eller har de vuxit fast. igår sa alla snygga brillor. de visste inte vad de innebar. å andra sidan - är de av är de på i alla fall.
alla minor är kvinnor. borde kanske inte tänka så. borde tänka människa i stället för kön? jag låser fast mer genom att ständigt definiera folk på detta sätt. befäster våra roller.
men jag kan inte låta bli. är det så att jag ständigt jämför mig mer med tjejer? vi har en mindre yta, denna ständiga konkurrens. för det finns inte plats för så många. vi bör vara solidariska. men ibland är det helt jävla omöjligt. det handlar inte bara om rena tydliga konkreta konkurrensfall (eller faan, det kanske gör det. är alla minorna sånna jag på nåt vis konkurrerar med?). fast som kvinna konkurrerar vi väl ständigt. ständigt med varandra om att få vandraar på männens mark. igår skulle det visst varit separatistkväll. men det blev inte så.
how surprising!
tjejerna klarade sig förstås inte utan killar när de väl skulle upp och performa. (jo några gjorde det)
så inne på deras mark igen. eller de var på vår? eller hur var det?
och ska jag sluta med det här?

ja,
är bara så jävla trött på minorna. ibland känns det som om jag skapar dem själv.
min nästa mina ska ha kuk.

vitt och stilrent

jag lever i en priviligerad värld. glider runt på in initierade debatter. landar på tillställningar då feminism och antirasim tas för givet. där ens tankar är konsensus. det är kanske inte bra. men när det är så jävla pissvart ute - november blev december innan jag fattade att det var november - då kanske man bara ska skita i det och de osm drar ner än.
nu har jag fattat. hatar november - även om den är december.

men det är uppenbarligen så att den här världen inte bara är redo utan i ett stort stort behov av feminstiska antologier och anitrastistiska texter (om än rätt ytliga) i glossy magazines. jag älskar att en sex sidor lång artikel om vår vurm för vitheten får ta den platsen. jag hade velat säga tusen saker till. som att 70-talet och 90-talet inte alls vara någon jävla räkmacka för invandrare i sverige. att den obehagliga positiva rasism och finns i marimeckotanternas hyllande att samba eller vad det kan vara (och yes i'm sorry det där var jävliga fördomsfullt, men any how point proven antar jag) är enormt farlig på sitt sätt. och bygger precis det där som crfn avlustar sin artikel med- nämligen att man kanske inte vill vara härlig, dansig, livlig, glad, känslig eller vad det nu kan vara för epitet som sätts på folk som inte är ariska eller tom män.
men när det skrivs att crfn inte lyckas påvisa några strukturer är det fel . hon visar på strukturer. kanske inte här varsågod rakt i ditt ansikte, men om du har läst en och annan genusteori själv så är det inte svårt att se att artikelförfattaren har rätt bra koll på exakt vilka strukturer som skapar just precis rädslan för att släppa in något annat än vitt i vår kultur.
hon genrealiserar, hårddrar, hittar sina sanningar och kanske väjer för andra.
jag skiter i det. det är viktigt att tillbakalutade hipsterkonsumenter blir påminda om vad det är de förstärker i sina val av allting.
jag orkar inte väja för det. visst feminism provocerar uppenbarligen inte bara bengt ohlsson. uppenbarligen provocerar det reklamkillar i 30-årsåldern på spybar och andra vanliga killar på slussen och en och annan tjej också som känner sig hotad. för faan vad ska hon spela på om någon säger att spelreglerna är fel formulerade och att hon måste formulera sin enga. gör själv! gör nytt! hon byggde en karriär på att se ut som ett våp och göra anadra till våp i en våpig värld och framhäva det manliga i män omkring sig. om jag sätter det där företaget i konkurs. då är både hon och bengt ohlsson körda. faan vad läskigt för dem. ändå har faktiskt tjejen sjukt mycket mer än bimbo-bengt att vinna på den revolutionen. fast det blir kanske och jobbigt och hon vill inte.
men detta kan inte få mig att lägga ner ordet. ordet och språket är kanske en av de viktigaste sakerna att jobba med. på ett smidigt och intrikat sätt bygger språket så mycket mer än vi tror. så sorry jag fortsätter.

jo, det behövs en feministisk antologi. mer än någonsin! för hela världen. den kommer sätta fingret på så mycket mer. och ni kommer inte kunna ducka.

allvarligt talat

en kulturjournalist som slåss?
men om man inte orkar slåss. om det faktiskt inte är slagsmålet man är ute efter. om det bara blir så för att världen är en kafka-värld och allt som borde vara självklart och vackert - bara är ifrågasatt och fult.
i den priviligerade världen. den värld jag oftast befinner mig - jag är så lyckligt lottad jihoo jihoo, där går det att diskutera ifrågasätta, visa motstånd till och med vara arg. och då kanske det inte behövs så mycket ilska.
men jag fattar inte att detfortfarande kan vara så upprörande. att feministiska tankar fortfarande gör folk så arga att de tycker att kvinnlig rösträtt är en dålig idé. kanske bara som provokation, men ändå. det skrämmer så mycket. det enda folk orkar prata om är att det är dåligt. var inte så arg. allt är inte svart eller vitt - det är mer nyanserat.

jag vill bara säga JAG VET. men det finns vissa saker som bara blivit svartvitare och svartvitare ju äldre jag blivit. och det är att det finns fanimej jävligt mycket orättvisa och det är dåligt. och det handlar om klass och kön och etnicitet - oftast.
jag vill inte slåss. inte bråka. nästan ingen vill det. och det vet alla. därför är det så smart att anklaga någon för att göra just det. att bråka för mycket, vara för arg. för ingen vill. så man blir tyst. ler lite. stryker över. blir ofarlig.
varför är det så att jag låter hysterisk när jag blir arg. min röst - gäll när den är upprörd. mansrösten däremot - pondus. arg med pondus. har gud gjort det så för att kivnnan ska vara tyst när hon är arg. för att hon är jobbig att lyssna på. jag blir upprörd och filk vänder bort örat. usch, aj du skriker så. var tyst.
eller har vi lärt att oss att gällt är jobbigt - mörkt är skönt? är det också kulturellt. smaken. njutning.

varför är det jag står för så farligt. jag ivll ju inte det. ofta ser jag motståndet som en drivkraft - bra för mig. för världen (kanske mest för den). men ibland vill jag bara kunna prata - på allvar och känna att det inte var ett hot. hor mot rådande normer. ibland vill jag bara vit man och inte vara ett hot mot rådande normer. fler som lyssnar och nöjdfet.
nu blir motståndet ett hot. ett hot folk helst vill skratta åt, eller le åt, eller klappa på axeln. eller bara ignorera.

så myket tvivel. kommer det att gå? kommer vi att orka? kommer olikheterna att bli för stora? olika tilltal, olika attack, olika approach. kanske olika världssyn? olika människosyn?

Outing

Jag är citerad i SvD i morgon.
- Gränsen mellan låg- och högkultur är luddig i dag och kommer att suddas ut
ännu mer när vi blir äldre. Ett verk inon genre som film kan ju till exempel
verkligen vara båda sakerna samtidigt.
Detta får jag säga.
Du hade fått samma svar om du frågat Martin Timell. Inte världens mest uppseendeväckande citat direkt. Känns som en sanning sedan 80-talet.

Men det är inte det som är problemet. Problemet är att detta rycks ur en intervju på 40 minuter - som mest handlade om något helt annat. Och där jag mest uttryckte kritik av mycket av det som står i resten av artikeln.
Texten handlar om att högkulturen (whatever that means) är på väg tillbaka. Att bildning är trendigt. Ursäkta, när var det otrendigt? I Sverige har antalet universitetsstuderande ökat konstant de senaste 10 åren - minst.
Den handlar om att litteraturen är på väg tillbaka i populärkulturen. Folk är trötta på yta?
Det enda jag vill säga är nej! Det enda folk inte är trötta på är yta. Det är det enda som fortfarande styr med järnhand - oavsett trend.
Folk vill inte bilda sig. Bara för att du har en boksida i Rodeo betyder det inte att folk vill gräva ner sig i Wittgenstein. Allt är bara den stora jakten på att hitta det nya, vara först med något och leda trenden. Upp med fingret i luften, slicka på det - känn hur det blåser (sorry, det blåser tyvärr iktne alls i detta ängsliga land - ständig lagomvind). Men för guds skull, bilda dig inte - gilla inte något på riktigt - snart kommer en ny trend och då får du inte ha grävt dig för djupt in i Hemmingways skägg. Högkulturen (och vi snackar väl typ Horace definition, eller? För det är mest Hemmingway - inte så mycket Brögger - eller hon kanske inte var högkultur?) blir höstens accessoar - på ett lättsamt sätt.
För fortfarande är rädslan för komplexiteten - det utmanade det farliga - det som faktiskt är tungt och jobbigt att deala med på riktigt - det mest genomgående. En text på 300 tecken om en bok betyder inte att vi söker djup. Det är nämligen precis tvärtom. Att Didionboken sticker upp ur rockfickan, att Hemmingway blir först och främst en modeikon är väl det tydligaste tecknet på att allting bara är yta och en pose. Och den är inte svår att skaffa. För den är bara koll. Den är inget annat. Du kan citera Byron utan att ha läst en rad av honom. Gå in på Wikipedia.

Det jag egentligen sa till den som skrivit den här texten, var att det handlar om de mörkblåa vindar som blåser i Sverige (världen, va faan vet jag). Högkonjunktur - högkultur. Och i ett rikt land där folk (vissa - men det är ju de som syns så vi skiter i resten, eller hur) har gott om pengar blir de nöjda. Och den mest ofarliga kulturen är den redan av medelklasemannen definierade högkulturen. Den är godkänd - okejad av Männen Med Makt och därför så enkel och så smidig och så skön att gilla. Den ifrågasätter inte dig och dina ideal. Den smeker medhårs (precis som gratistidningarna med litteratursidor). Jo, den gör det. Varför tror ni den gillas av de som har det bäst? För att den inte vill att de ska ändra sig.

I ett nöjt samhälle hyllas våra klassiker. Det är det bästa sättet att hålla folket på plats. Pengar och lite mysig högkultur. Det är så långt borta, så frånvarande tycker vi. Så vi distanserar oss och ler lite lojt.

Högkultur (alltså den godkända - diksussionen om vad som är högkulturen och vilka som har bestämt det kan vi ta en annan gång - men ni vet säkert redan vad jag tycker) är en pose för den nöjdfeta. I ett nöjt samhälle.

Tidningarna som lagt in litteratursidor gör det precis på det lättsamma sätt som trendfingret kräver. Inte för mycket energi. Inte för mycket vilja, inte för mycket engagemang. Jag gillar allting lite. Lite lagom. Halvt högt halvt lågt halvt gammalt halvt nytt - halvbra, halvfint, halvdant.
Måste ju lätt kunna byta fot när det kärvs.
Så läs inte för många klassiker - det räcker med någon antologi för gymnasiet.

Men kanske är texten i SvD det tydligaste tecknet på detta. Komplexitet och intellektuell kan hyllas som verbalt attribut. Men så for någon försöker komplicera och vilja på riktigt. Då blir det läskigt. Usch, ifrågasätter du det här? Min tes? Vår trend?
Då får man säga
- Gränsen mellan låg- och högkultur är luddig i dag och kommer att suddas ut
ännu mer när vi blir äldre. Ett verk inon genre som film kan ju till exempel
verkligen vara båda sakerna samtidigt.

Ja, det var ju inte så farligt. Det var okej.

t

så trött
trött på pisshelvetesskkitjobb med drakar som sprutar osynlig eld som bränner upp min mage. kniveld. trött på mörker och allt sånt skit. men det orkar jag inte ens skriva om. inte ens januari ju.
och ingen resa till shejker och palmer och låtsasskidbackar och diktatur och no women. kanske lika bra.

trött på tillväxt, kapitalism. större är bättre. mest vill mer och mer. den äter vårt liv och vår kärlek. tar patent på kärleken. den måste växa - bara störst duger. egenrätt. äganderätt.
älska att äga. hatar det.
nya byxor sydda av 14-åringen i linfengfabriken någon natt hon inte fick sova och midnightsnacket var slut. för så lite för att mest vill mer och vi slinker in på hm och tänker att oj så dyrt kan inte betala så mycket.
nej, jag orkar inte. ändå ingen som bryr sig.
min stora kärlek i mitt stora hus med min stora bil. jag ägeer det här och ingen annan får ha. får ta eller ens låna.

om man bara vill säga ge upp det där? ge upp att äga?
jävla kärlekshets.

i can so relate to this

http://www.marcusbirro.se/bloggen/?p=55

STOLT OCH TACKSAM

stolt. konstigt ord.
i ett samtal diksuteras stolthet ocn nationalitet. är du stolt över att vara svensk? vad har du gjort för att vara svensk? stolt över att vara kivnna, vit, rik och europé?
fast det var ju inte min förtjänst? borde jag inte helst vara tacksam.

det är bara det att i tacksam ligger så mycket annat. buga bocka inte klaga. jo, jag vet. men hur faan kan du hävda att du presterat dina nationalitet? möjligtvis din mamma eller pappa? eller faan inte ens det. du ka presetar kanske en regering, di var med och valde och du slet för att få just de att bestämmas. men ska man känna skuld. det är motsatsen. skuld - stolthet. skam?
ska ajg känna skuld för att jag är svensk? för att vi har skitmycket rasister i det här landet? för att kvinnor blr slagna av de som säger att de älskar dem? var går gränsen? den kollektiva skulden. den kollektiva stoltheten?
ska jag vara stolt över att vi har ett förh¨llandevis jämställt samhälle? var det min förtjänst? nä, det var ett gäng andra kvinnor som slet som djur , utstod skit för att jag ska kunna ha de möjligheter jag har. ska jag vara stolt över att en släkting till mig skrev omvälvande feministiska pjäser?
nej. jag kan aldrig tycka det. när stolthet står i kmotsats till skuld, skapar de varandra. de göder och de föder varandra. om jag är stolt betyder det att nåogn annan skall känna skuld. språket skapar världen och våra värderingar. vi kan inte låtsas att det inte hjälper till att befästa. stolt och skamfull - vi och de. nationalism. kan aldrig vara bra.

det är en klassfråga. säger någon.
jag kan inte förstå hur det är för de som ständigt fått vara tacksamma men aldrig stolta. de som bara känt skuld och skam för sin hudfärg, sin klass, sitt liv. jag är priviligerad. kanske alltid lite för stolt. för saker som jag trott att jag presterat men som kanske bara andra gjort mäjligt för mig. det finns ingen tydlig gräns mellan vad jag uppnått själv och vad min klass, hudfärg och nationalitet hjälpt mig att uppnå. det är lätt för ig att säga fuck you all nu drar jag. lätt för mig att ha de höga värdena och lätt för mig att vara stolt över mina kloka val. klokia med enkla. enkla för att inget står på spel. kanske borde jag skämmas. kanske är mina val de enda rätta för det läga jag är i. kanske skulle alla andra vara bara skuld skam.

om stolthet skapa skam. om min lycka skapar någon annans olycka. om min glädje är någon annans sorg. om inget kan existera utan sin motsats. slopa stoltheten helt. jag har inget att vara stolt över. inte ett piss.
behöve rinte bevisa något. har åkt räkmacka.

eller uppmuntra stoltheten. vi borde alla vara jävligt stolta. för massa saker. men inte för de givna sakerna - för det vi aldrig kan göra något åt. för i det kommer uppgivenheten, oviljan att kämpa. jag har redan allt det här. om min svenskhet gör mig stolt, kan jag gå runt och vara nöjd ett helt liv. och tycka att andra som redan måste kämpa så jävla mycket för att de inte har det jävla privilegiet att vara där jag är kanske till och med ska skämmas lite för att de inte föddes i sverige.

om jag snackar skit är det för att det måste snackas skit

platsen

i går på en bar i stockholm, de flesta hade varit på en fotovernissage i en butik. jag slänger ur mig något spydigt om den härliga postmodernismen. folk tittar ler osäkert.
förlåt, det var inte meningen att skapa dålig stämningen.

pstmodernismen som skulle vara vår räddning, som är vår räddning, i kampen mot de givna sanningarna och stora berättelserna. men som, innefattad i en marknadsliberal era med konsumtion och kapitalism som huvudsyfte, omsluts, kramas och omformas. och missbrukas.
när postmodernism bara blir en ursäkt för att inte våga stå för något, för att stryka alla medhårs och för att sälja sälja sälja. sin själ och sin kropp och den postmoderna idén.
subjektets död. det var ju det vi ville. men när det bara innebär ett konsumerande objekt som älskar balndningen för blandningens skull för att inte bli definierad, för att få vara lite allt. handla på en vernissage, bocka av två boxar i min identiet. kulturkonsument och hipster. jag vill vara lite av varje. jag vill inte tycka för mycket. jag vill inte vilja för mycket.

viljan är det farligaste för vår marknad. de som vill för mycket är inga bra konsumenter. inte lättstyrda, inte lättköpta. företag ska hitta andra sätt att nå, med konst, med litteratur, med happenings - du är inte bara en konsument, du är en människa också. nej! det var fel. inte människa bara objekt. subjektets död.

så nedmonterande av de stora historierna blev bara ett sätt att dölja. dölja den stora stora kraften bakom massa små legosoldater.

på myspcae kan jag inte deleta min profil. jag har skrivit massa mail att jag inte vill vara kvar. först måste man klicka ja 10 000 ggr på frågan "are you sure you want to delete your profile, this can not be changed?"
yes
"are you really sure you want to delete your profile?"
YES
jag skriver i ett brev, motiverar, att jag känner mig låst i deras form, att jag inte vill vara kntrollerad av något som jag inte har insyn i, att jag inte vill promota mig själv genom dem och samtidigt mest promota dem och bygga deras varumärke. jag sköter mitt networking själv tack, utan att göra reklam för ett stor företag som jag vet inget om, inte kan ringa och som nu inte låter mig försvinna.
once you get in you can never get out. det är som kafka.

postmodernismen och subjektts död. myspace, de små historierna uppätna av den stora, som kammoflerat sig.