kritiks av kritiken - igen

när vi får ta över offentligheten med det här kommer inget att bli sig likt. tills dess...
here´s to you

den nya filmen babel tänker att den ska vara en bra film. en objektivt sett bra film som filosofen thomas anderberg på dn skulle sagt. hur var det nu, det finns fyra objetiva kriterier som en kritiker ska ta ställning till:
skönhet, originalitet, autencitet... äh, jag minns inte det sista. det är i samma genre. kulturella företeelser bedöms alltså av dn's kritiker på ett o b j e k t i v t sätt. så fint.
babel är således en objektivt bra film .
den har massa pengar. det syns. den har kända skådisar, det syns. de spelar helt vanliga, platta och icke-komplxa roller. det kanske är autentiskt? den är short cuts-influerad, alltså tre historier på helt olika geografiska platser i världen vävs ihop. tokyo, mexiko, marocko. skönhet? objektivt skönt?
inarritu säger:
- Utmaningen i "Babel" var att lämna ikonen "Brad Pitt" och förvandla honom till en vanlig, utlämnad, sårbar rollfigur. Jag försökte ge honom mer tyngd, mindre vacker och mer medelålders.

ja, han blev en helt vanlig man som man skulle göra lite känslig, för han var ju inte ond på tiktigt och egenltigen hade han det också svårt och han och hans fru kan förenas i en gemensam tragedi.
originellt? kanske är jag helt fel ute, men den här historien behöver inte berättas. jag kan redan den. utantill. i sömnen.

så här skriver dn:
"många menar att Hollywood-hunken gör en av sina finaste rollprestationer någonsin. I filmen spelar Pitt en medelklassamerikan som försöker rädda sitt äktenskap i den marockanska öknen"

pitt är ingenting i den här filmen. han är en pitt, han är den klassiska mannen som inte kan visa känslor (hur svårt är det att spela - samma min hela tiden), som ska rädda sin vackra fru och som finner manlig gemenskap (kolla - över etnicitetesgränderna!!!!!! wow.) i en krisig situation. om pitt gör sin bästa rollprestation är det för att han inte behövde prestera alls.

vidare konstateras det att babel inte är en uttalat politisk film. nä just det, för om man inte tar tydlig ställning EMOT gängse ideal, normer, värderingar, då är man inte politisk.
babel vågar inte och vill ingenting. den gör alla i filmen till offer, ingen bär något ansvar och oj, vad jobbigt det är att vara människa. men vem offras? ja, inte var det amerikanerna i alla fall. inte japanerna heller förresten. och det var ju inga "riktiga" terrorister, så skönt, för då måste man ju inte heller handskas med de stora problemen.
och hur var nu kvinnorna i den filmen? hjälplösa. men rediga. oj, så rediga. ja, förutom japanskan då, men hon är ju döv och alltså ett freak och då är det ju inte så konstigt att hon beter sig som hon gör.
det är så enkla val. det är så givna bilder, det är så fegt fegt fegt och så oerhört politiskt.
babel förstärker bilden av att män som beter sig illa i väst har en personlig tragedi bakom sig, att kvinnor är bäst på att vårda, att kvinnor som inte får manlig uppskattning (dvs sex) blir galna (särskilt om de har förlorat sin mamma), att män som inte är amerikaner inte riktigt ändå är människor bara kulisser (barn får vara människor, men de är ju bara offer).
det är INTE fantastiskt att han pekar på att både amerikanska och marockanska regeringen gör misstag. det är INTE fantastiskt att han pekar på att amerikaner är överkänsliga och tolkar allt som terrorism.
det är common sense. inge blir upprörd av det.

så enkelt att göra den misstänkta terrorhandlingen till ett misstag av två barn. så enkelt. så fegt. så att denna filmen inte förändrar inte bryter upp och inte raserar något alls.

så förutsägbart att den kommer att älskas.
thomas anderberg - du kommer att älska den. helt objektivt sett är den verkligen bra.


tillägg några dagar senare:
jag känner att jag i stolpform måste belysa för tydlghetsskull varför babel inte är en bra modig annorlunda film:
* alla karaktärer inklusive den man som brd pitt spelar är så platta att de blir genomskinliga. pitt är mannen som inte kan visa känslor, som räddar sitt äktenskap och sin fru när hon ligger för döden och då får en uppenbarelse om vad han är på väg att förlora. det är inget nytt. det är formulär ett A vad det gäller mansmyten.
* kvinnorna är vårdande, mest mammor och känsliga.
* mexikaner beskrivs som härligt festande, men inget mer - kanske dricker de lite mycket och gör galna saker (om de är män) som att fly från polisen.
* amerikaner i maktpositioner är rigida och elaka.
obs! detta utmanar ingenting, detta är idag den ofarligaste kritiken du kan rikta mot usa och den mest konsnsusdoftande sådana också.
* kvinnorna som inte är vårdande är freak. och det är de för att de är döva, hence, handikappade och inga killar vill ha dem och då blir de frustrerade och sexglna. jepp, vi har tillbaka den vanliga, älskade stereotypen att en tjej som vill ha sex måste ha nåt fel... (för övrig hade hon förlorat sin mor vilket ytterligare förstärkte den överliggande idealiseringen av modern i den här filmen)
* att sätta två gigantiska amerikanska skådisar i huvudrollen ställer sig emellan historien och mig. plus att det sätter fokus på dem och inte på de andra nationaliteterna. vi kommer bara prata om och dessutom minnas amerikanerna - som vanligt.
* tre historier som hänger ihop och vävs ihop och där man har lekt med kronologin är inte nyskapande. magnolia, short cuts... i don't know. i dag är det mer utmanande att inte väva ihop dem.
* det är bara amerikanerna som på riktigt blir personer - eftersom de får prata mest - alltså de andra historierna mest kulisser.
* åter - ingen roll är komplex. alla är snälla, inget ifrågasättande av beteenden efter som alla egentligen gör det rätta. det som vi i samförstånd kan säga inte var fel. ingen gjorde fel! (av de karaktärer vi får följa) hur kan man säga att en film där man kommer ut efteråt och känner oförblomerad sympati för alla - förstår alla - är utmanande, den utmanar inte någons tanke alls. de enda som beter sig dumt är sådana man inte riktigt får möta. inga av huvudkaraktärerna.

så!
nu var det sagt och på pränt - mer fokuserat