kritikermörkret faller

så trött på den trötta kritiken.
när mörkret faller är en film som har en välkänd och kanske lite tråkig dramturgi. men herregud, hur mycket film har inte det?
roger wilson på p1 tycker att de tre historierna inte har med varann att göra.
pallas i svd undrar om slagsmålet på slutet betyder att man "behövde urladdningen för att reparera karaktärens manlighet – eller möjligen hela filmens".

vad dessa manliga recensenter inte ser - vad de inte kopplar är att detta en film om heder och om maskulinitetsrollen. att hävda att dessa tre historier inte hänger ihop är som att säga att vad som händer i sverige inte påverkas av vad som händer i usa. tre skilda historier - tre familjer - många många män. män som ska deala med den roll som samähllet pådyvlar. hur är en bög? vad är en god far? make? och så kvinnorna? när är man en god kvinna? mor? arbetskamrat? syster? dotter?
allt det här handlar om strukturer och hur vi alla påverkas av samhällets väldigt homogena och tråkiga och stela mansbild. att det ska slåss på slutet handlar precis just om det. om manligheten. inte för att filmen måste reparera sin manlighet, utan för att en homosexuell man kan ha större och konstigare krav på sig att vara man.
men att en svensk film i dag inte straffar de som går emot våra kärnfamiljshteronormativsexisitiska normer och vågar bryta. att det är de som vinner på slutet.
då köper jag taffliga skådespelarinsatster, trist filmning och förutsägbara historier. detta är en modig film. modigare än mycket annat.
kanske är det därför män inte vågar ge den höga betyg?
eller kanske är det för att de är så blinda för att manlighet är en konstruktion att de inte ser sambandet. herregud, det är ju normen - men detta är ju för guds skull en journalist, en bög och en invandrarpappa - hur kan de ha nåt gemensamt?


jo, kolla, de är män!