farväl stockholm

okej, jag gör ett nytt försök. nytt innehåll ny tid nytt fokus.


innan kunde jag ventilera allt vitkigt till alla - offentigheten - nu är jag slav. mindre utrymme. infiltration i alla ära, men sfären är för närvarande så oerhört begränsad.
förut var detta en sida för terapi - för mig. nu blir det en sida för terapi - för världen. å det behövs.

när världen känns som en plats befolkad av folk som stryker medhårs. där allt jag tror på är fel och där allt jag tycker är bra är dåligt (säger NORMEN). vad gör man då? packar ihop och drar till en bättre plats? faan vad lockande. så ofruktbart. för alla. måste man förhålla sig till världen? när den är skit? så länge man orkar ja.

valerie orkade inte. inte så länge. inte hela vägen. vem faan hade gjort det? men ändå en sådan befrielse att se denna superintelligenta kvinna vara den enda som har fattat det. den enda man kan lita på och den enda som ser klart. schizofren? ni fattade ingenting. ni behövde en diagnos för det var för smart och för klart och för tydligt för er. gör det tydliga förvirrat. värsta sortens härskarteknik. jag fattar inte? du är galen.
ni säger att hon är offer. jo, kanske. jo, det är klart. vi är alla offer för patriarkatet. alla. alla. alla.
men den som ser pjäsen "valerie solanas ska bli president i usa" på dramaten och säger att hon är offer är kanske mest offer själv. offer för att se en kvinna som super och knullar och inte vill ställa sig i mansledet, som offer. det är bara den patriarkala bilden vi ser. det är de glasögonen vi har på oss.
så kände jag hela pjäsen. hon är inte löjlig. hon är inte för mycket. hon är ju det alla vill. när hennes psyktant bryter ihop för det enda hon vill är ligga med tjejer och skjuta snubbar, då skrattar publiken. varför skrattar ni? blev ni oroliga för ni kände att det blev för läskigt. det rädda skrattet. fegskrattet. det kunde ha varit du? haha. våga inte släppa fram det.
jag vill bara gråta. vi är alla där. valerie var den enda som fattat. klart hon måste straffas.

(slutet suger. då blir den vårdande kvinnan den som vinner - klokelin sa detta - och valerie förlorar. det måste också vara patriarkalglasögonen som hittade på det där slutet. kvinna i vitt som stickar och vårdar. det behövde inte valerie och inte resten av världen heller) slut på parenetes.

det är klart att den enda som ser klart är den som får heta schizofren och paranoid. vi är paranoida.

kanske kan man inte relatera om man är man. som jag inte kan relatiera till ickefilmen farväl falkenberg. kan inte relatera. fattar inte. 1 timme och 50 minuter big brother. fast utan tjejer. och när man trodde att de gjort ickefilmen till ett koncept. ett självmord. obegripligt. onaturligt och såklart också bagatelliserat.
nä du, regissören, du har inte upplevt ett självmord va? då hade du inte gjort sådär. det var okänsligt och osmart och bara ett tecken på fegheten. du vågade inte göra ickefilmen hela vägen. det hade varit lite smart.
stryka medhårs. inte sticka ut. voice over. art art.
blanda och ge - och så blev det ingenting. tänk så... postmodernt? eller?

det kanske inte var det vi ville ha? män som gör ingeting och kallar det konst.
fast faan, så har det alltid varit. bara en ny och snyggare kostym. eller smidigare.